Kluven arbetare
Det är i de små nobla sekunderna man förundras. Ja, jag förundras över min egen drivkraft och mitt mod. Jag trivs med sommarlov, mycket mer än jag hade väntat mig. Visst har det inneburit en del isolering, men jag trivs. Bättre än jag trodde jag skulle göra. Jag förundras över att jag har arbetat med hela hjärtat, vandrat omkring med en baouta leende och inte saknat solen. Jag vet att man i detta solkåta land ska dyrka soltimmarna mer än livet, men nu när den inte har uppenbarat sig har jag inte heller känt mig tvingad att lämna mitt rum. Vem vet? Det kanske blir eremit av mig i alla fall. Trots att jag har svårt att se mig själv utan socialt umgänge så är steget att älska sitt rum lite mer än solen ett steg på väg. Fast nu skulle en dag på stranden i goda vänners lag inte sitta fel.
Det är tisdag, Röda Kvarn väntar - det blir arbete ikväll. Det ska bli mycket skojigt. Det som dock jämmer mig är att Josefine och Emma ska ha fest, jag jobbar till 22 och ska ha körlektion 8.40 imorgon. Kan ju alltid kila dit efter jobbet, men samtidigt kanske jag behöver sömnen. Ja, någon dricka blir det i vart fall inte. Jag vet inte, jag är jättekluven. Idag är det den 1:a juli. Alltså är det 24 dagar, sedan är jag myndig. Då kan jag dra ut på krogen, skaffa körkort och leva loppan. Jag ser framemot det. Men samtidigt vill jag inte längta dit ännu. För det har gått ungefär 25 dagar sedan vi slutade och vänta 25 dagar av det känns ju löjligt. Det blir helt enkelt en födelsedag att längta till men inte vänta på.
Jag ska nog gå ned och göra mig klar snart. Har en del att fixa innan jag drar iväg. En dusch hade ju inte suttit fel. Jag saknar alla strandkvällar jag lovade mig själv. Men de kommer väl antagligen, när vi börjar skolan igen : D. I annat fall får vi ta vara på tiden som har vi har fått.
Vart all den tiden nu tar vägen - den som visste det?
P u s s e l