mrrocky

Det lämnar den, kyler ner och försvinner. När något faller till marken, och trasas bort och blir en del i mängden. "Just another brick in the wall". Jag tänker, borde inte den skylten lysa? Eller är det menat att själva namnet inte ska bringa så mycket hopp? Kostar det kanske för mycket? Nej, de bygger ju om. På radion spelas någon glättig 50tals låt om sommarvindar och glädje. Jag ser ut genom fönstret och grinar åt synen. Det är fredag, inte någon särskild chock att det regnar ute och inte heller någon chock att jag blir sur och trött på det. De kallar på alla andra, men jag sitter kvar. Känner mig ensammare än någonsin, vill egentligen bara få det gjort och åka hem. Men det tar tid, mycket längre än vad det borde göra. Efter 45 minuter hör jag mitt namn, och möts av en man med ett vänligt ansikte. "Rickard?" han ser menande på mig och ler. Jag nickar och trycker hans hand mot min.

Jag är på Amadeus Kliniken, och åkomman som har dragit mig dit är halsont. Jag undrar alltid varför alla läkarbesök blir så långa. Då menar jag inte att själva undersökningstiden är särskilt långvarig, utan väntetiden i uppehållsrummet. Den är hemsk. Särskilt när personer som kommer efter en själv får passera igenom kön och träffa sin läkare direkt. Jag har aldrig haft den turen. Någonsin. Efter några äckliga halsprov och ännu en längre väntetid i labbet får jag beskedet. "Det är en virusinfektion. Det finns inget vi kan ge dig. Kom tillbaka nästa vecka när det blir värre" Sista meningen, "Kom tillbaka nästa vecka när det blir värre" som om jag ska gå och vänta på att bli sjukare. Ut i regnet igen, usch.

Det är ju känt att jag egentligen älskar regn och allt vad som medföljer: vått hår, rosiga kinder, te, smatter på fönstret och så vidare. Men när jag formligen drunknar med mina nya vita vans (som dessutom ser ut som en influensa i sig, vita skor och dagar på Röda Kvarn? Kombination = smuts) är livet inte lika rolig. För när vätan tar över inuti skon och håret blir genomblött och jag hostar. Då är det inte lika mysigt längre. Tyvärr

Tur att jag har vänner som Frida och Hanna, vi ska leka i morgon. Det blir kul. Jag ska klä upp mig och dra med min manbag på stan för första gången. Det blir Capri, och sedan blir det lite lugnare när vi tittar film på kvällen. Jag längtar, och fastän klockan är way pass 02:00, så känns det som en evighet tills vi ses. ÅH, den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge.

Dessutom älskar jag Joakim, han är så überskööön. Älskar att lira tevespel och fjanta omkring på Youtube. Han är mitt sanna nördorakel han. Nu också i regnets tider passar väl inget bättre än att bygga en oanständigt stor park i RollerCoaster Tycoon? Jag älskar det och det finns inget så väl unnat som Smashbros, morotskaka och filmen "The Man of The Year" för en sjukling, eller hur?

Det lämnar den, kyler ner och försvinner. När något faller till marken, och trasas bort och blir en del i mängden. Nu när dropparna faller ifrån skylten med namnet "Amadeus Kliniken"


P u s s e l

Det känns som om tiden har stått stilla ett tag nu. Jag vet att så inte är fallet, ty hela veckor har försvunnit under näsan på mig och jag har knappt hunnit reagera. Jag har sommarlov, men det känns nästan som om jag har något annat komplement lov som jag bara vilar upp mig på. Det känns helt ärligt som sportlov eller än värre, höstlov.
Jag hade behövt solbränna och lata dagar på stranden. Hade behövt strandkyssar och varma händer. Hade behövt vita skjortan, vita skorna och vita leendet. Men så väcker jag mig själv från min dagdröm och finner mig här med tangentbordet i knät, håret ser ut som en kvast och endast i förd en GIGANTISK polotröja.

Jag har också märkt att jag jobbar mycket. Mycket mer än jag hade förväntat mig. Det första som slår ut från mig då är en suck - men efter några väl valda tankar tänker jag på alla pengarna. De kommer att behövas i höst. Låtlistan jag "flashade" här igår blev vännen i 1 timmes vandring i skog och mark med hunden min. Jag var ledig från jobbet igår - himla gott. Fast när jag tänker tillbaka på dagen gjorde jag ingenting då jag hade drabbats av halsont. Det var promenaden som hände på sin höjd.

Idag drömmer jag om tevespel, mangafilmer och cashewnötter. Jag har tröttnat på godis, och vill bara ha cashewnötter nuförtiden, det känns otroligt accepterat och bra. Tyvärr har min familj samma dille på dem som jag så jag funderar på att återvända till klassikern "Marabou Digistive", den kan man åtminstone ha i fred. Dock känns den mindre diet accepterad.

Det är tur att jag ska luncha med Frida i morgon, jag har inte träffat en levande själ (värd att spendera tid med) på HUR LÄNGE SOM HELST!

(jag kikade på Centralskolan igår! varför upptäcker jag allt så sent, Filippa Bark i hjärtat!)

P u s s e l

Det drar till lite i mungipan när jag får syn på det. Det går inte att förneka att osäkerhet är roligt. Jag vet inte vilken skadeglad del av mig som verkar vid tillfället - men jag känner mig absolut maktfull. Det är som om jag styr i deras liv ett kort tag och får chansen att antingen förlöjliga dem eller vägleda dem. Man vet ju själv hur svårt det kan vara, och om man blir bemött på ett felaktigt sätt känner man sig alltid dum och får skuldkänslor. Jag delar inte ut gliringar av ren djävulskap utan snarare när jag bemöts av dålig visad respekt eller högmod. Det går ju att säga det snällt och dra på McDonalds leendet: "Du ska tyvärr inte vara här, du ska en trappa upp". Det blir enklast då.

Att jobba på Röda Kvarn är mer än att bejaka osäkerhet och handla rent socialt. Det är också att bejaka människors liv, det är faktiskt en inblick i vad folk gör, och det är ett utmärkt ställe för fördomar. "Jaha, ska hobbynördarna gå på 'Narnia', vilken chock!" men samtidigt ska man låta sig förvånas när två militärgrabbar går på "Sex and the City". På det stora hela är mitt jobb fantastiskt, jag träffar jättemycket trevligt folk och mina arbetskollegor är värda guld. I början av sommaren fick jag endast tre arbetstider på bion - men vinden har vänt. Jag har jobbat större delen av förra veckan och jobbar större delen av denna. Vilket är skitroligt och bra för ekonomin.

Sommaren åskar och blixtrar bort, men inte mig emot. Jag låg och myste i natt när jag hörde regnet och åskan. Mitt Chai te håller på att ta slut och jag känner att jag behöver köpa ett nytt te. Har någon något förslag.

Nu är det faktiskt Leonard Cohen och Cat Empire som dominerar på min Ipod
men jag vill bara säga att Säkert! är det bästa jag vet. Älska, älska Säkert! ih!

Jag saknar dig

P u s s e l

Det är i de små nobla sekunderna man förundras. Ja, jag förundras över min egen drivkraft och mitt mod. Jag trivs med sommarlov, mycket mer än jag hade väntat mig. Visst har det inneburit en del isolering, men jag trivs. Bättre än jag trodde jag skulle göra. Jag förundras över att jag har arbetat med hela hjärtat, vandrat omkring med en baouta leende och inte saknat solen. Jag vet att man i detta solkåta land ska dyrka soltimmarna mer än livet, men nu när den inte har uppenbarat sig har jag inte heller känt mig tvingad att lämna mitt rum. Vem vet? Det kanske blir eremit av mig i alla fall. Trots att jag har svårt att se mig själv utan socialt umgänge så är steget att älska sitt rum lite mer än solen ett steg på väg. Fast nu skulle en dag på stranden i goda vänners lag inte sitta fel.

Det är tisdag, Röda Kvarn väntar - det blir arbete ikväll. Det ska bli mycket skojigt. Det som dock jämmer mig är att Josefine och Emma ska ha fest, jag jobbar till 22 och ska ha körlektion 8.40 imorgon. Kan ju alltid kila dit efter jobbet, men samtidigt kanske jag behöver sömnen. Ja, någon dricka blir det i vart fall inte. Jag vet inte, jag är jättekluven. Idag är det den 1:a juli. Alltså är det 24 dagar, sedan är jag myndig. Då kan jag dra ut på krogen, skaffa körkort och leva loppan. Jag ser framemot det. Men samtidigt vill jag inte längta dit ännu. För det har gått ungefär 25 dagar sedan vi slutade och vänta 25 dagar av det känns ju löjligt. Det blir helt enkelt en födelsedag att längta till men inte vänta på.

Jag ska nog gå ned och göra mig klar snart. Har en del att fixa innan jag drar iväg. En dusch hade ju inte suttit fel. Jag saknar alla strandkvällar jag lovade mig själv. Men de kommer väl antagligen, när vi börjar skolan igen : D. I annat fall får vi ta vara på tiden som har vi har fått.

Vart all den tiden nu tar vägen - den som visste det?

P u s s e l