mrrocky

Till min stora förskräckelse har en liten, liten skaterboy tagit min plats.
Jag försöker att verka vuxen och inte ge en mordisk blick som på ren fegsvenska betyder
'Där tänkte jag sitta och nu får jag sitta någon annanstans din lille skateboard kis'.
Nej, jag sätter mig strategiskt på andra sidan (samma plats fast spegelvänt) och hostar så han ska höra hur arg jag faktiskt är.
Min lilla aggression blir mildare allt efter resans gång. Jag slås snabbt av tanken att om man sitter på just denna platsen kan man spegla sig i rutan framför (då denna plats besitter just en sådan glasruta placerad mitt framför ens gråmåliga anlete) där sitter jag Rickard Stierna, med en pärm fylld med sånger, iförd rock och halsduk med bena i kors. Jag grips först av åter ett slag mot min manlighet men sedan (efter jag ändrat position på sätet) en ohärlig känsla av ensamhet. Jo, jag ser nu att det är inte bara en skater på bussen utan jag upptäcker två till... Jag känner mig så malplacerad som en ko på ett slakteri - som en vuxen i bollhavet och som en rugby kille på ballet lektion. Det är inte bara två killar till jag upptäcker att förutom jag finns det sju - märk SJU - andra kids med skateboard. Vafan? Varför har jag ingen skateboard?

Situationen är så sjuk

När jag hoppar av släpper allt - det är skönt att man inte var som de kidsen på högstadiet. För inte fan hade jag skrivit en sjuk blogg om min ensamhet på bussen i lilla Halmstad en kall kväll i januari. Nej, då hade jag haft stora skor och skate:at med mina polare - gått på media och lyssnat på oförståelig musik.

jag säger som Jonas Gardell: "vi måste ha några mobbade ungar som fryser och inte vill åka på den där djävla pulkan"