mrrocky

Idag är en sådan dag när strumporna glider av ens fötter, så där små irriterande.
Nyligen stod jag framför spegeln fixade till mig lite. Upptäckte ett sår på magen - tänkte med min manliga hjärna
"ja, du har du jobbat bra, ett sår på magen till och med. det är tungt att vara en arbetande man"
till min stora besvikelse upptäcker jag att det inte alls inte var något sår. Nej mer exakt jordgubbskräm från min Ben n' Jerry glass.

Den berättelsen är bortom sorglig. Jag blev nästan knäckt.
Vad har jag gjort med mig själv?

Jag har i alla fall gjort lite studier idag - det känns jätteskönt att arkivera lite skit. Jag tycker skolan är jätterolig bara alldeles för mycket med läxor. Idag är en sådan dag när strumporna glider av ens fötter.

Har hittat ett par galet fräscha skor från zoovillage - jag funderar på att handla. Jag har råd och borde unna mig det för ingenting.

Från sår till jordgubbssås
Från manlighet till desperation



P u s s e l

Godkväll trogna bloggläsare.

Jag tänkte mest ta tillfälllet att säga att jag ska införa en ny kategori i min blogg
Profilen
Där jag berättar om en vän - vad den gjort idag eller hur vi blev vänner.
Är du intresserad att taga plats i strålkastarljuset?
Kommentera och så snart du blundar och tittar igen (jag ska uppdatera när jag har tid, lovar) så kommer en profil på dig.

P u s s e l

Året börjar i saknaden av något - något som är på riktigt. Som är nära och märkbart. Jag vet inte om jag svamlar fram och tror att jag vet vart allt ska vara. Jag håller uppe en fasad av något som inte håller. Jag krackelerar lite inombords - dels för att jag har massor av läxor och dylikt som hamstrar över mig som en tjock isolering. Faktum är att jag redan önskar att sommarlovet ska börja och slås snabbt av tanken att det vill jag inte alls. Jag vill alltså redan lämna Sturegymnasiet bakom mig? Jag vet inte - det är få ställen jag har velat hänga fast vid genom åren. Ska lämna Nova Cantica också - det blir som att lämna ett syskon i skogen och veta att man aldrig ska återses. Jag visste i julas att det var sista gången på teatern men det känns också som om jag fortfarande kommer återvända dit. Är det sista gången för allt nu?

Sista gången jag får krama dig?

Jag har en slags inneboende känsla som är svår att urskilja och beta ut. Det blir ganska tarvligt att göra det också, liksom som om man hade rätten. Det är som den ska ligga kvar som ett täcke - precis som när jag ska sova i min säng. Inte fan somnar jag om jag inte har täcket på mig. Inte fan somnar jag utan en inneboende känsla för något. Frågan är vart man hittar verkligheter och meningsfulla möten i vår stad. Här där alla smutskastar namnet av den plats jag älskar att bo på. Här sägs alla vara oärliga och falska - påhittade och svaga. Här har jag hittat de bästa människorna i mitt liv.

Vem hittade du?

Det är ett nytt år - trots denna saknad har jag funnit saker. Året som passerade var ett av mina bästa. Med tusen saker att glädjas och vara stolt över. Jag vill bara att 09 ska vara lika vackert såsom 08 var. Kanske denna saknad ska infinna sig i sitt sista år i hemstaden. När juni är över i år då är jag en helt annan människa - jag kan inte styra över det. Jag kan bara älska den sista tiden som blivit mig given. För jag ska älska tiden på gymnasiet - älska alla jag träffade där som lyckades påverka mig. Att tro på mig själv och våga vara den jag är. Låt 09 komma och låt oss alla lära oss något i år. Något som är värt att dokumentera för alltid.

Och låt dig våga - låt dig vara du


P u s s e l

I en stilla stund drar man efter andan - jag lutar mig bakåt i min fåtölj och ler. Mitt rum är nedsläckt, jag får gåshud - jag vet inte om det är för jag tycker att "Sverige" av Kent är så härlig eller om jag bara har linne och de nya Frank Dandy kalsongerna på mig. Mitt fönster är öppet om mina element knastrar förbrilt för att hålla värmen uppe. Frida gick nyss hem - hon är fin. Vi såg "Barnhemmet" - spansk skräckis. Till början satt vi i varsin enda av rummet och skrattade åt hur fjantig filmen var. När filmen däremot var slut låg vi på varandra med filtar och kuddar i min säng. Jag älskar skräckfilmer - det är så spännande att man måste titta, men också så hemskt att man inte vågar.

Det känns som om julen har tagit slut. Det känns nästan som om den aldrig började, men jag vet inte. Det är ganska skönt att julen är som den är - en koncentrerad glädje. Det räcker med den feta maten, de inslagna paketen och den julstress som infinner sig för några dagar. Nu orkar jag knappt tänka på julmat utan att bli mätt igen. Fast, jag älskar fortfarande julmaten. I morgon blir det jobb igen - inte mig emot dock. För jag ser det endast som en ljus öppning på den nya terminen. Pengar i fickan löser många problem. Och vårshoppa är skitkul!

Men tillbaka till nuet, jag fryser nog trots allt. Komma hit och sova i min säng?


P u s s e l

Jag fick höra för ett tag sedan "Jag känner mig så ensam på julen - jag vill också vara tillsammans med någon". Jag tänkte att jag minsann inte alls kände så och tyckte att jag visst överlever julstöket utan någon att hålla av. Jag vet dock inte längre om denna optimism håller i sig. Jag känner mig till viss del lite utelämnad till intet. Man blir så påmind om det i julens dagar så jag får väl bara hålla med och nicka.

Julens dagar, det är den 21 december as we speak. Vad hände? Jag har inte handlat en julklapp och känner att jag börjar få för mycket att göra. Jag ska dra kosan till Malmö och får göra ALL shopping där. Men räds icke, jag åker med en tät plånbok och ska göra fina inköp till er. Fast ändå, jag förstår inte riktigt hur allt ska gå. Jag har inte ens någon julkänsla i år. Tacka vet jag "Happy New Year" på Stures skolavslutning, det är den enda julkänslan som drabbat mig överhuvudtaget.

Jag funderar på att göra sängen snart - behöver det för allt som komma skall

P u s s e l

Det är rätt knäppt egentligen - ja, ganska banalt om man tänker efter. Det ska alltså ta alkohol i vissa mängder för att barriärer ska krossas. Jag kan liksom känna att det blir rätt fånigt. Fånigare blir det när man träffar den personen senare, och situationen "vi kramas" uppstår. Fast man egentligen inte känner den personen alls. Det som är jobbigt med det är att man liksom påminns om hur den relationen såg ut för några veckor sedan. Man kommer närmare personer med alkohol i blodet - jag för min del tycker världen blir fantastisk. Och visst en kram har ingen dött av. Särskilt inte när "vi kramas" uppstår med en formidabelt vacker person. Men ibland och oftast blir det pinsamt - det tycker jag i alla fall

Det var studentfest igår, för den som har missat det och detta pretentiösa förtal om fenomenet "vi kramas" kan härledas dit. Ja, med andra ord intogs alkohol, men jag var i stånd nog att hålla det på en bra nivå (med reservation för andras åsikter). Dansa är så underskattat, jag älskar att dansa - särskilt på ställen jag på en vanlig lördag aldrig skulle kunna komma in på. Det var jag, Ebba och Moon. Det var total lycka från min sida sett. Jag var utklädd till Arne Weise, det blev alltså grått hår med sextitalsbrillor. Nästa fest ska jag klä mig i något som man kan dansa i bättre, skorna torterade mina arma fötter under kvällens lopp.

Det var julavslutning idag, och jag var pepp, sjöng för full hals. Jag var nog mest pepp, av alla stureiter just då.

jag sökte din blick

P u s s e l

Det känns på ett lustigt sätt - jag dra andan in genom näsborrarna och sekunden deras läppar möts kommer det. Det där lilla tjejskriet, det man får - bara när man är ensam. Jag ler mina kinder sprängs ut av min tandrad och jag ler. Det var verkligen en sådan "YES" feeling. Jag brukar vara den som avfärdar ungdomsfilmer men idag satt min mätare för total fjortis feeling inne.

"Linas Kvällsbok" - tack Lina, tack Lina, tack Lina. Jag ville se detta jag ville det långt ned i mitt pubertala hjärta. Jag kommer att bära med mig filmen trots allt alla andra säger, jag är en liten pojke som mest önskar att bli älskad av någon. Denna film får mig att tro att man kan få den man vill ha. Om man är sig själv. Vackert!

I dessa tider behövs Ben n' Jerry glass och bra film, och mindre jävla fucking måste. Jag har massor att göra i skolan, labbar och reflektioner. Men jag orkar innerst inne inte, det var som om kulturhistorian tog musten ur mig. Så nu ska jag unna mig och lämna allt annat bakom mig, jag längtar till den närliggande studentfesten.

Förlåt föressten, för att jag inte bloggade då jag ämnade göra det. Det vill säga i torsdags, låt oss säga att körkortet var välförtjänat och julkonserter har gjort mig rik på pengar och glädje. Kort och gott.

Oh, tur att jag spelade in "Linas Kvällsbok" - den lär jag se fler gånger.

... jag orkar inte så mycket nu och borde sova men jag kan ta mig samman och ropa

JAG TOG KÖRKORT IDAG!

... det känns SÅ bra, jag berättar allt i morgon - då även om julkonserterna - men nu ska en trött man krypa till kos.

Förra året vid denna tiden ägnade jag tid åt "Jedi Academy" eller i alla fall - så luktar det som tiden jag gjorde det. Jag vet inte, det var kallt - det var nog mest att det var kallt. Vi närmare eftertanke minns jag inte om det var året innan eller detta året. Det blir galet nog att beta ur i vilket fall. Bra spel det där egentligen, fast det är tråkigt. Jag gillar "Star Wars" - (Ok, alla som läser min blogg kommer att lägga sig på marken och kräkas men så är det faktiskt) Lika mycket som jag gillar "Sailor Moon" - förlåt för eventuell uppstötning. För tråkigt är det - jävligt kass historia och platt fall på den kassa animationen. Men känslan när jag svingade min gula ljussabel mot monster klädd i endast trasor var cool. Ok, det är ett ultradåligt spel, men bakom det älskar jag det.

Det är som vilken hatkärlek som helst. Den man har till godis och till alkohol - och till skolan och pengar. Jag är trött på att vara förkyld, jag avslutade min penicillin kur för bara några dagar sedan och har redan blivit förkyld. Mina förkylningar avlöser varandra som prov gör nu förtiden. Jag snörvlar igenom min vardag, behöver någon med näsdukar i mitt liv just nu. Någon att luta sig mot med svar och en varm famn. Det är hatkärlek att man inte har någon sådan - kärlek till att det finns sådana människor - hat att det finns sådana människor.

Jag är sugen på att gå upp tidigt och raka mig med rakhyvel - fan en sådan behandlig i ansiktet är det bästa jag vet. Med massor utav raklödder, det borde alla unna sig.

Jag vill ha lov, dagen då vi tar jullov lovar jag mig själv en sväng inom Maxi för att köpa en kartong med choklad och med den ska jag lägga mig i min säng och titta på "Pelle Svanslös" - världens bästa julkalender. Oh, jag blir knäsvag när jag tänker på det - nästan kär i tanken.

Ikväll får jag lägga mig i en för kall säng, kräma på lite Kent och snyta mig så jag kan andas igen, det är inte "Fnoskperiod" längre, den är över. Nu är det bara svart, denna period innan jul får inget namn - då jag inte finner ett ord som beskriver det inferno som infinner sig på ett bra sätt. Här har vi fan världens största hatkärlek - stressen och julkonserter. Kärlek till konserterna - hat till stressen och allt omkring dem. I morgon står konsert på schemat, jag är taggad - eller jag tror jag är taggad.

Förra året vid denna tiden ägnade jag tid åt "Jedi Academy" och drömma att jag hade det på ett helt annat sätt.

Ja, ett helt annat sätt lever jag på idag - det är det enda jag är tacksam över. TACK, för att vi ändras - du ser mycket bättre ut idag än förut.

Tro mig

P u s s el

Jag är i mångt och mycket en vardagsmänniska - som gillar rutiner. Trots att jag ofta predikar för ledighet och galet liv ligger trots allt vardagen närmare hjärtat. Jag gillar uppoffringar, sena kvällar och tidiga mornar. När man måste saker, faktiskt. Det kan låta som en utdöd psykologisk störning - men så är det om sanningen ska fram. Med det menar jag inte att jag gillar stress och utföra saker som inte stimulerar mig. Nu har jag saker som stimulerar mig, som konserter och utmaningar i skolan. Fast, man blir ju aldrig nöjd. Det är väl det som vardagen till största del handlar om.  Att aldrig bli nöjd, den dagen kommer nog ändå aldrig. Man kan alltid locka sig till något nytt, kanske ett nytt materiellt ting faller en för blicken - eller det finns ALLTID ett materiellt ting som faller en för blicken.

Det är onsdag i dag, som vilken onsdag som helst. Den 3 december 2008, jag längtar efter så mycket ikväll. Till fredag, till Crazy Christmas, till jullov, till julafton, till paket - jag längtar efter så mycket att jag glömmer bort att jag faktiskt lever idag. I längtan glömmer man snabbt - det är som en skog, man går lätt vilse och undrar vad man gjorde där från början. Ingen rak linje precis (Hej, citera favoritfilmen). Onsdagar är verkligen något - för ett tag sedan innebar det fnosk och otillräcklighet - ikväll innebär det längtan. Jag vet inte vad onsdag innebär, kanske en dag mitt i veckan utan en närmare mening.

Jag blir lite en vardagsmänniska i slutet av terminen - som gillar rutiner. Trots att jag har predikerat om ledighet och galet liv ligger trots allt vardagen närmare hjärtat. Jag gillar dig - men du är för blåögd för att förstå


P u s s e l

Det är en bruten man som sätter sig ned, han har upplevt för mycket på senaste för att kunna diktera ihop ett blogginlägg, ursäkta fattigdomen. Det blir aldrig så påtagligt som när marken har färgats vit, då vet man att man går från ett stadie till ett annat i livet. Man går från brunt till vitt, från regn till snö. Jag känner det i allt, den tidiga morgonen och det iskalla rummet. Det är komiskt på ett absurt sätt, jag har alltid en oönskad temperatur på mitt rum, i kalla tider är det kallt och i varma varmt. De skulle vara tvärtom, men just tvärtom är ett ord mitt rum med dess temperatur inte vill liknas vid. Det är något med dofterna också, jag har alltid extra känslor för dofter men just den där vinterdoften smyger sig på nu, det är bra doft, jag kan inte säga annat. Jag förknippar den med luciakonserter och julaftnar. Idag luktar allt dagen efter, mitt rum och likaväl som jag.

Jag har idag gått och drömt om en kofta, jag har under mina jeans pälsat på mig ett underställ, jag har skakat tänder av kölden och önskat att idag var en sommardag med rosa shorts, det enda som inte stämmer in på min gärningsmannaprofil på vintern är rodnaden, jag har inga utslag! Äntligen kan man visa sig bland folk, det är tur det. För igår var jag just ute bland folk, eller folk och fä - för att vara mer korrekt. Det var studentfest på ett alldeles för varmt Morfars, trångt var det också så det hette duga - men jag fick dansa, fick skaka av mig naturkunskapsprov och lekte mimare. Jag hade skitkul - verkligen, dansa på bord på Morfars hoppas jag uppleva igen! Idag luktar allt dagen efter - det är bara så ibland när den vattentäta kajalen vägrar försvinna ur ögonvrån och ger ett uttryck av en hård natt. Det är faktiskt just kajalen som gör mig rättvisa idag, en dag som är dagen efter.

Det är i sådana här månader man går förbi klasskamrater utan att hälsa, som man skriker "BAILANDO" så högt man kan på ett innefik, som man önskar aldrig fanns och det är i sådana här månader man önskar att man var kär i någon annan.

Någon som tog sig tid att ge tillbaka. Ibland önskar man att man fick ge lektioner i "att ge och ta"

Pussel

Jag avsäger mig alla privilegier och ni kan få tronen och slottet. Jag kan ge bort min likviditet, ni kan ta mina förstfödda, mitt rike och min fru. Jag vill inte möta fler problem, vill inte ägna mig åt monarki - släpp mig fri. Jag avsäger mig allt!

JAG ABDIKERAR

"Du sa att du skulle börja blogga på heltid! Det går ju bra! Hahaha, du har till och med varit sjuk och har inte bloggat under din sjukdomstid!" - Jag avskyr när andra säger sanningar jag inte vill acceptera (I detta fall Malin). Jag har varit sjuk, så det är just DÄRFÖR jag inte har bloggat. Det har istället blivit lååååånga sessioner framför teven och läkarbesök. Det enda som har varit bra är mina timmar i sängen...

Jag inbillar mig alltid att folk blir arga på mig när jag insjuknar. Jag märker ordet inbillar igen, bara för att jag hoppas att det är inbillning. Jag kan få för mig att folk i min närhet blir lacka på mig för att jag inte är på plats. Jag vet att jag har fel, det handlar nog i stort sett om att jag vill ha någon slags mänskligkontakt under min sjuktid - hemskt ledsen Nisse, you just won't do. Fast man ska alltid se tillbaka på sig själv, vem ringde jag senast personen i fråga var sjuk? Just det - problem löst.

I dag var jag hos farbror doktorn eller Dr. Ranhster, speciell man- men den rätte mannen för att bota mig! Jag har nyligen tryckt i mig mitt sista penicillin för dagen och det ska bli gott att sova - (särskilt efter besöket hos honom) Jag fick ett metallföremål nedkört i halsen, han tryckte på mina mandlar så jag trodde jag skulle krevera, och sedan kikade han på mina stämband. Jag vill inte i detalj beskriva hur det gick till. Smärtsamt stod på menyn och desserten var penicillin, men en liten smak av nässpray. Gud vet vart jag har förlagt min första spraydosa. Det tragiska var att innan jag gick därifrån fick han mig att se honom in i ögonen och lova att inte sjunga förens jag blev frisk. Gash, det är som att få Hitler att lova att vara snäll. (Som Fia hade uttryckt det)

När jag vaknade var jag varm, 'feber' tänkte jag. Men så upptäckte jag att en liten, liten vovve vilade sig på min mage - 'Hund' tänkte jag sedan. Nisse är den enda som håller mig sällskap i morgonkväll, det blir han och jag. Kanske KillBill 2, troligen plugg, fast KillBill 2 (använder studerandet som täckmantel)... Mami och Papi åker till varma Turkiet, kvar blir jag. Kanske för det bättre dock, får en god helg med min sockersöta syster, jag längtar.

I morgon är det Nationellt, om jag är en duktig kis imorgon lovar jag att uppdatera er.
Förlåt Malin och co, jag ska vara bättre när det kommer till bloggeri (fast Malin uppdaterar sämre än en trött konservatist)

S N O R P U S S E L