Petflaska

Jag kastar Petflaskan, den flyger över en stol och slår hårt mot soptunnan. Ett metalliskt föremål möter ett utav plast, ljudet är oåterskapligt. Flaskan slår mot kanten men får inte slag över den kant jag önskat, utan faller ned för att hamna på mattan med en dov duns. Jag står helt uppgiven 1,5 meter ifrån soptunnan suckar och tänker.
"Ja, hela den här dagen är som ett kantslag - ett kantslag som trillar ur"
Jag fortsätter sopa resten av salongen, försöker komma på något att ha som morot. Trots att det är sista måndagskvällen med klubb blir jag nog hemma. När jag inser att jag inte är gjord av samma hårda material som den förbannade överfulla soptunnan blir jag om möjligt mattare.

Om man ska summera min sommar riktigt fort, kanske skriva ut den med två ord skulle dessa bli
arbete och joel.
Joel Ströbaek är ju en klippa bland klippor, en sådan där "lejonklippan-typ". Jag vill säga att jag funnit en vän för livet. Jag hoppas att det kan hålla sig på den nivån. Vi har gjort måndagsklubbar, fiestanätter, sleepovers samt filmkvällar. Än väntar en middag för två. Jag ska stå för betalningen, han får vara den lyckliga damen. Plira med ögonen och dricka för mycket vin. Arbetet har varit biografanställd - med härliga kollegor och slit till sena kvällar. Jag tror att pengarna jag tjänar nu kommer göra min höst mer överlevnadsbar. Jag ska försöka vara så ekonomisk som möjligt - försöka.

Annars tycker jag att solen varit allt för nonchalant och trist inte alls värnat om mig med sommarlovet på halsen. Jag hittade ingen sommarflirt och har spenderat större delen av mitt kärleksliv i idealisation, om att något underbart ska slå mig och förstått att det aldrig kommer funka på sättet jag tror.
Jag har idealiserat en internetflirt, erkänt detta och ångrat mig efteråt. Så glappkäftig, plumbt och oförsiktig kan bara jag vara. 

När jag är klar ligger Petflaskan kvar, för några timmar sedan stod den i godiskiosken och blev såld för 20 kr. Nu ligger den på en smutsig matta i en biosalong utan etikett, tom och övergiven.
Lite som jag inbillar mig att jag är just nu. Kanske var det i sekunden jag lade den i soptunnan som jag fattade beslutet att stanna hemma ikväll. Kanske var det i just den sekunden, som du slutade tro på oss.

Kanske behöver jag sova.

P u s s e l

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback