mrrocky

Det är det här med att gå upp tidigt.
Det är litet av en plåga och veckan har varit lång - blir ingen utgång för mig ikväll. Nej, jag ska sova.
Jag ska till konsten innan vi börjar med musikrepet - ska söka hjälp hos mina kära stureiter.

Igår tog "De Halvt Dolda" slut, det var med gråten i halsen, värme i magen och sorg jag lämnade det bakom mig. Fina, fina Jonas har gjort det omöjliga - toppat sig själv. Jag och Malin delade denna "serie-upplevelse" och nu så här i efter hand vill jag inte dela det med någon annan.

Det är skönt att jag har gjort saker, nu kan man lägga grejer bakom sig.
Idag ska jag och Joel beställa kläder. Det är fint

Det är det här med att gå upp tidigt.
Det är litet av en plåga och veckan har varit lång.


Nej, nu måste jag köra till skolan så jag inte blir sen

Pussel

Till min stora förskräckelse har en liten, liten skaterboy tagit min plats.
Jag försöker att verka vuxen och inte ge en mordisk blick som på ren fegsvenska betyder
'Där tänkte jag sitta och nu får jag sitta någon annanstans din lille skateboard kis'.
Nej, jag sätter mig strategiskt på andra sidan (samma plats fast spegelvänt) och hostar så han ska höra hur arg jag faktiskt är.
Min lilla aggression blir mildare allt efter resans gång. Jag slås snabbt av tanken att om man sitter på just denna platsen kan man spegla sig i rutan framför (då denna plats besitter just en sådan glasruta placerad mitt framför ens gråmåliga anlete) där sitter jag Rickard Stierna, med en pärm fylld med sånger, iförd rock och halsduk med bena i kors. Jag grips först av åter ett slag mot min manlighet men sedan (efter jag ändrat position på sätet) en ohärlig känsla av ensamhet. Jo, jag ser nu att det är inte bara en skater på bussen utan jag upptäcker två till... Jag känner mig så malplacerad som en ko på ett slakteri - som en vuxen i bollhavet och som en rugby kille på ballet lektion. Det är inte bara två killar till jag upptäcker att förutom jag finns det sju - märk SJU - andra kids med skateboard. Vafan? Varför har jag ingen skateboard?

Situationen är så sjuk

När jag hoppar av släpper allt - det är skönt att man inte var som de kidsen på högstadiet. För inte fan hade jag skrivit en sjuk blogg om min ensamhet på bussen i lilla Halmstad en kall kväll i januari. Nej, då hade jag haft stora skor och skate:at med mina polare - gått på media och lyssnat på oförståelig musik.

jag säger som Jonas Gardell: "vi måste ha några mobbade ungar som fryser och inte vill åka på den där djävla pulkan"

Idag är en sådan dag när strumporna glider av ens fötter, så där små irriterande.
Nyligen stod jag framför spegeln fixade till mig lite. Upptäckte ett sår på magen - tänkte med min manliga hjärna
"ja, du har du jobbat bra, ett sår på magen till och med. det är tungt att vara en arbetande man"
till min stora besvikelse upptäcker jag att det inte alls inte var något sår. Nej mer exakt jordgubbskräm från min Ben n' Jerry glass.

Den berättelsen är bortom sorglig. Jag blev nästan knäckt.
Vad har jag gjort med mig själv?

Jag har i alla fall gjort lite studier idag - det känns jätteskönt att arkivera lite skit. Jag tycker skolan är jätterolig bara alldeles för mycket med läxor. Idag är en sådan dag när strumporna glider av ens fötter.

Har hittat ett par galet fräscha skor från zoovillage - jag funderar på att handla. Jag har råd och borde unna mig det för ingenting.

Från sår till jordgubbssås
Från manlighet till desperation



P u s s e l

Jag känner en utbytesstudent - sug på den! Faktum är att jag känner en riktigt cool sådan. Ingen nördig indier som luktar curry, inte heller en ukrainsk dam med hår i hela ansiktet. Nej, min kommer från Sverige och är intellektuell, rolig och intressant. Malin Lundqvist är värd en profil, hon kanske är värd två - eller tre.

Internskämtens drottning, det skulle inte skada att kalla Malin för drottningen över internskämt. Dessutom är hon möjligt den bästa personen att ha internskämt med.
- Är det han där på väggen?

- Det var en defi helt enkelt!

- Det är bistert - eller?

Jag älskar internskämt - Jag heart Malin.

130 - 70
Malin utropar: "VAFAN, DET BLIR JU 70!"
Jag replikerar förskiktigt: "Nej, 60"
Malin: "... öh.. Hmpf"

Godkväll trogna bloggläsare.

Jag tänkte mest ta tillfälllet att säga att jag ska införa en ny kategori i min blogg
Profilen
Där jag berättar om en vän - vad den gjort idag eller hur vi blev vänner.
Är du intresserad att taga plats i strålkastarljuset?
Kommentera och så snart du blundar och tittar igen (jag ska uppdatera när jag har tid, lovar) så kommer en profil på dig.

P u s s e l

Året börjar i saknaden av något - något som är på riktigt. Som är nära och märkbart. Jag vet inte om jag svamlar fram och tror att jag vet vart allt ska vara. Jag håller uppe en fasad av något som inte håller. Jag krackelerar lite inombords - dels för att jag har massor av läxor och dylikt som hamstrar över mig som en tjock isolering. Faktum är att jag redan önskar att sommarlovet ska börja och slås snabbt av tanken att det vill jag inte alls. Jag vill alltså redan lämna Sturegymnasiet bakom mig? Jag vet inte - det är få ställen jag har velat hänga fast vid genom åren. Ska lämna Nova Cantica också - det blir som att lämna ett syskon i skogen och veta att man aldrig ska återses. Jag visste i julas att det var sista gången på teatern men det känns också som om jag fortfarande kommer återvända dit. Är det sista gången för allt nu?

Sista gången jag får krama dig?

Jag har en slags inneboende känsla som är svår att urskilja och beta ut. Det blir ganska tarvligt att göra det också, liksom som om man hade rätten. Det är som den ska ligga kvar som ett täcke - precis som när jag ska sova i min säng. Inte fan somnar jag om jag inte har täcket på mig. Inte fan somnar jag utan en inneboende känsla för något. Frågan är vart man hittar verkligheter och meningsfulla möten i vår stad. Här där alla smutskastar namnet av den plats jag älskar att bo på. Här sägs alla vara oärliga och falska - påhittade och svaga. Här har jag hittat de bästa människorna i mitt liv.

Vem hittade du?

Det är ett nytt år - trots denna saknad har jag funnit saker. Året som passerade var ett av mina bästa. Med tusen saker att glädjas och vara stolt över. Jag vill bara att 09 ska vara lika vackert såsom 08 var. Kanske denna saknad ska infinna sig i sitt sista år i hemstaden. När juni är över i år då är jag en helt annan människa - jag kan inte styra över det. Jag kan bara älska den sista tiden som blivit mig given. För jag ska älska tiden på gymnasiet - älska alla jag träffade där som lyckades påverka mig. Att tro på mig själv och våga vara den jag är. Låt 09 komma och låt oss alla lära oss något i år. Något som är värt att dokumentera för alltid.

Och låt dig våga - låt dig vara du


P u s s e l