Här på Wendelsberg lever man ett annat liv. Ett nytt liv.
Jag är rädd ibland för att jag glömmer bort saker. Som att ringa hem och sova. Här är nätterna bara en passage till en ny dag. Med fyspass i skogen, balett lektioner och musikteori på Hilton. Jag har en knepig känsla också. Som om jag redan saknar denna klassen och skolan. Det är som om jag vill förevigt frysa tiden just nu.
Här på Wendelsberg lever man ett annat liv. Ett fint liv.
Där man får frukost buffé med allt som hör därtill. Nybryggt kaffe, 4 olika sorters bröd, yoghurt, löskokta och hårdkokta ägg, havregryns gröt eller mannagryns gröt, apelsinjuice och frukt. Det som man inte kan finna på buffén på Wendelsberg finner man inte på något annat ställe. Lunchen och Middagen är likadan, det är riktigt fina grejer det där. Jag bor på ett rum som ligger högst 50 meter till alla lektioner och kan smyga dit för att blogga eller ligga i sängen.
Här på Wendelsberg lever man ett annat liv. Ett socialt liv.
Jag har inte varit ensam på flera veckor. Nu tog jag initativet att gå upp till rummet och stänga dörren. Men annars lever vi inpå varandra. Nattar varandra, väcker varandra, gråter och skrattar tillsammans. Det är som man bor med familjen. Bara det att man gör allt med dem. Och jag har aldrig umgåtts så här intensivt med så här bra människor. Det gör man på tok för sällan. Här tänker alla likadant, och en kram är aldrig långt iväg.
Här på Wendelsberg lever man ett annat liv. Mitt nya liv.
jag ska ta tag i mig själv och skriva lite oftare. eller försöka ta tag i mig själv. för den pojken är svår att fånga på så många olika sätt.
i mellan den tiden vi inte riktigt skipar själva. och de tiderna som bara fortlöper. jag skapar en tid jag redan älskar. efter en vecka. hur lätt på foten är inte jag? ; )
Jag finns numera att finna i Göteborg - Mölnlycke - Wendelsberg - Mitt rum. Veckan har sprungit, danslektioner, teatergenomgångar, musikalhistoria och goda skratt. Jag har helt ärligt inte skrattat så här hårt sedan jag och Joel stod vid Kulturskolan. Det var de sista dagarna då. Nu är det nya dagar, med sina tider. Låt de stanna.
I går var vi ute i Göteborg, gjorde staden. Kvällen började med improvisationsteater på en teaterskola mitt i staden. Det var otroligt roligt och som den attentionwhore man är var jag självklart på scen och tramsade. Efter detta styrde vi mot en skitsoft klubb jag inte kommer ihåg namnet på. Det blev lite böcker där, ni kan säkert räkna ut koden för böcker. Men oroa er inte, det blev inget ryskt uppslagsverk. Snarare en fransk diktbok, mycket lättsamt och härligt. Vi dansade och pratade. Det är som om vi har känt varandra länge och nu varit ifrån varandra ett tag. Så vi återberättade livshistorier - både problem och framgångar. Jag fick låna Magnus jacka när vi gick genom staden. Förlåt mamma, jag glömde visst min egen.
Idag måste jag städa upp lite. Det är lagom stökigt på mitt rum. Men som den självutnämnde pedant jag är. Eller har blivit här, så måste jag hålla ordning. Stackars Andréas, min roomie har fått höra lite gliringar från mitt håll. Fast, vi har mest skrattat åt det. Och jag trivs skitbra med honom. Vi ligger på samma nivå liksom. Minus Rammstein, men man kan inte få allt! : )
18 nya vänner har jag fått, eller ja. Minst det. Här är mentaliteten annorlunda. Mycket mer Sture än Sture. Det är ännu mer prata med vem som helst, bli vän med vem som helst. Hursomhelst. Och jag har funnit sådana vänner redan. Vi lär oss sakta tror jag, att allt faktiskt är möjligt. Och det är med kärlek jag uppdaterar lite från Wendelsberg.
Vi kan väl köra tradition på uppdatering här ifrån varje lördag? Deal? i mellan den tiden vi inte riktigt skipar själva. där föder vi hoppet.
Mina skor verkar ha fastnat, jag förstår mig inte på det egentligen.
Människan är ett konstigt djur - tänker jag.
Jag är på Ullared, det i sig är konstigt. Fast att människan är ett livsfarligt djur blir extra påtagligt här. Här blir jag rädd för originalen som roffar åt sig flitar som om de vore lättfångade byten.
Vi har bytt kaniner och rotfrukter mot en rosa plyschkudde och ölkorv på burk.
Det sköljer över mig - att jag är likadan.
Ja - jag, mamma och Louise åkte till lite nordligare breddgrader idag för att fixa lite för min flytt. Tänk att jag flyttar på söndag. Jag har massor med saker jag inte tagit itu med ännu. Jag skulle fixa en TV, en ny laptop, ansöka om studiebidrag och massor sådant viktigt.
Jag antar att jag inte velat acceptera faktum och därför skjutit upp saker in i det sista.
Det löser sig nog på söndag. Och när jag bor i eget rum ska jag fixa lite mer. Jag ska ta med upp en fåtölj och installera mig ordentligt! Det ordnar sig alltid, det där. Jag ser framemot att flytta med en skräckblandad förtjusning!
Jag var hemma hos Frida och drack te nyss. Hon är sjukt bra.
; - )
Om ni förstår vad jag menar! Haha.
Jag ska lägga mig tidigare ikväll, för imorgon börjar jag packa!
Sätter mig hastigt upp. Förbannar faktumet att det inte går. När ett bildspel av tusentals olika senarios om hur mitt liv kommer bli drar förbi i huvudet. När jag drömmer drömmar om hur jag trillar och skadar mig och om hur jag träffar någon jag tycker om och bara häver ur mig skit.
Jag som tänkte bota denna sömnlösheten med nya tider. Tidigare i säng på kvällen, tidigare uppgång på dagen.
Men jag kanske går på en annan tid, jag kanske synkroniserar dig rent undermedvetet?
Just nu lyssnar jag på Lars Winnerbäck och förvandlas snabbt till en ivrig 16 åring som åker i genom Sveriges alla skogar. Det är i bilen upp till Lager 157 med Louise, David och Josefine.
Då lyssnade vi på Lars Winnerbäck hela vägen dit och hela vägen hem.
Då lärde jag mig att lyssna till Lasse. Louise har lärt mig mycket i livet, hon lär mig att långsamt leder också någonstans. På ett mycket fint sätt.
Tidigare ikväll var Hanna här. Vi käkade pizza och snackade. Det var djävligt chill.
Vi behövde det båda två, det var som om vi startade igång en gammal maskin och när vi insåg att den fortfarande fungerade fylldes vi nog av både lugn och glädje. Jag tror man gör det när man återupptar något. Och finare blir det aldrig när det känns som om det var igår. Vi glodde Modesty Blaise och hade det fint. Tack Hanna, det var magiskt mysigt.
Om man lägger den ena foten över den andra då?
Eller om jag lägger handen under kudden.
Kanske om jag lägger den andra på magen.
Nej.
Vänder sig om. Obekvämt. Kastar sig runt.
fastnar som ett jenka-tuggummi i täcket.
Börjar hosta, börjar klia, börjar tänka.
Och sedan växer det lite över allt.
Ångesten, osäkerheten och sömnlösheten.
Andas ut, blundar och försöker visualisera nya möjligheter, vänner och ny tid.
Blir varm, kikar ut på täcket, tar handen får pannan.
Jag kan ju börja med att lägga mig ner - tänker jag.
Jag vaknar eller... Nej, jag dör en smula. Lät det väldigt melodramatiskt? Ja, för om jag skulle säga nej - då ljuger jag faktiskt. Om man ljuger blir man svart på tungan. Jag bara ont i halsen. Att bli eller att vara sjuk borde vara olagligt. I vart fall för mig. Jag blir håglös, tråkig och asocial. Ful blir jag också, för jag orkar inte raka mig och då pallar man inte tvätta ansiktet. Ni kan räkna ut resten.
I lördags började det. Nej, nu ljög jag. Det har liksom pågått ganska länge, minst två veckor säger Malin. Malin vet, hon har liksom fått genomlida min informativa sida på senaste. För att återgå till lördagen. Jag skulle precis göra mig klar för att åka till Frida när det slår mig. Det slår mig dovt, fast tillräckligt hårt att jag tappar andan lite. Jag står i garderoben och hostar. Det gör ont, det var första gången på länge som jag kände efter. Men jag har inte tid att stanna hemma och tycka synd om mig själv - i alla fall inte nu. Så jag byter om, rycker ut min Ipod ur datorn och gör mig redo att cykla till Frida. Det är då det händer, denna gång var det ingen hostattack. Det är värre än så. Ingen artist står det när jag ska slå på Yelle. Ingen musik står det när jag går ut ur den menyn. Jag har precis dödat min ipod. Det känns som tårar, vrede och ångest växer mig upp i halsen. Mycket riktigt, de kommer som en glasyr för kakan känd såsom sjukdomen. Jag blir om möjligt ännu tröttare.
Det gick dock att genomlida efter tröstande ord från Louise och en aggressiv cykeltur mot Frida. Jag hoppar av cykeln och ringer på dörren. Frida dödar alla känslor som kan betraktas såsom sorg. Hon vet hur man håller om någon. Jag förlorar mig lite i hennes famntag och sedan vänder en tråkig lördag mot något riktigt fint - även om jag vart lite dåsig resten av kvällen. Det bjuds på grillkäk, tårtor, cider och likörer. Det är fint att bli bortbjuden, det här helt klart min grej. Vi tittar på bilder från Ryssland, vi pratar om gemensamma vänner. Frida har på sig sina glasögon och jag förlorar mig i faktumet att hon är min vän. Hon är fantastisk, på så många sätt.
Söndag har som bekant passerat, för mig innebar det sängen och Age of Empires med Malin. Det är lika nördigt som det låter, jag har till och med headset på mig.Det saknas joltcola och kebabrulle - men jag har te och karameller. Jag sover bort resten av den dagen.
Idag är det måndag och officiellt 1 vecka tills jag befinner mig i Göteborg och börjar min nya utbildning.
Här är lite bilder från Veronicas konsert här i Hstad. Den sista bjuder jag på, jag ser ut som jag har brottats med vargar. Ni som känner mig vet att jag är så här ful egentligen... Ni som inte gör det. Gå vidare med era liv och acceptera. Fast, Veronica var skitsnygg.
Efter det var det bara en stor glädje. Det var bara alla textraderna efter varandra. Alla månader av citat, alla nätter i regnet. Jag ler, hoppar, dansar lite. Lyfter handen mot henne, kramar om min syster, skriker och försvinner in i musiken och pulsen. Ja, jag njöt av att se Sveriges läckraste tjej dansa och sjunga - samt befann mig i extas.
Det var Veronica Maggio, det var magi.
Jag smsar Louise - det är tidigt eller relativt tidigt för en rubbad dygnsrytm. Jag drar igenom mitt hår och tänker att det är för tjockt, tar av mig glasögonen som är skitiga mellan glasen och dunsar ner i sängen igen. Jag är lite som mina glasögon nu, lite smutsig emellan mitt yttre och inre. Det är som ett matt överdrag, som inte syns eller känns. Nej, det är endast jag som märker av det. Jag tror att det är vetskapen om ett nytt liv, att dessa dagarna når sitt klimax och trots att jag har banat den vägen känns det som om jag inte riktigt är beredd.
Det är som om någon puttar mig ut på dansgolvet, fast jag har glömt hur man dansar.
Jag får svar, det blir lunch. Jag ler för mig själv, ett sådant leende som inte hörs, inte märks. Ett sådant som inte yttrar sig i ett par exploderande läppar som blottar en uppsättning vitgula tänder. Nej, ett sådant där inre leende med ro.
Så efter en härlig lunch och givande shopping runda på staden återvände jag hem för att svida om.
Med ny tröja och nyputsade glasögon begav jag mig mot bussen, förpärlade med Louise, åt fin middag samt tog en cider på Bulls. Resten är historia, för efter detta styrde vi mot BoB och Veronica.
Visste du att de sliter upp cykelvägen vid bussgatan? Om du bor nära mig kan du inte missat det. Jag cyklar snabbt på bussgatan och blickar ner i avgrunden. Visste du att de sliter upp cykelvägen vid bussgatan? Att de ska lägga några slags rör och att arbetet inte verkar gå framåt. Visste du att de sliter upp cykelvägen vid bussgatan? Jag antar att du vet om det. Fast jag vet mycket väl att du märker att du slitit upp mig.
Jag är som en uppriven cykelbana, med orangea varningsskyltar omkring mig, som säger "Cykelbanan är avstängd"
Jag är lite avstängd. Jag är lite orange varningsskylt. Jag är lite krävande.
Visste du att de sliter upp cykelvägen vid bussgatan?
Jag undrar när de ska asfaltera om.
Nu ligger jag här i sängen och tänker tillbaka på en fin kväll. Jag fick äntligen bjudit Joel på middagen. Det blir Harrys, kycklingvingar med vin. Eller stor stark som det var för Joel. Han ansåg att det inte gick att äta kycklingvingar och dricka vin. Jag log och beställde in vin. Det är alltid upplyftande att se honom, han är lejonklippan.
Frida träffade jag senare, hon peppade för Club Moskva med Jenny, Pia och Annika. Så efter ännu ett glas vin på Pios bakficka tackade jag Joel för en trevlig kväll och spenderade resten av den på dansgolvet.
Visste du att de river upp cykelbanan vid bussgatan?
Du visste inte att det kanske skulle hända så snart, inte heller att jag skulle se på dig.
Vi tumlar nog alla runt i mörkret. Jag vet i allafall att du snubblar omkring där för jag kan höra dig ropa. Jag försöker alltid svara till dina skrik men tycks alltid bli utan dina svar. Vi tumlar nog alla runt i mörkret, för att hitta rätt. De som faktiskt har hittat rätt är sena på att hjälpa de som fortfarande tumlar runt. De blev så glada att de fick så bra lön att de glömde bort sitt jobb. Jag vet inte, vi tumlar nog alla runt i mörkret.
I går tog jag pappas bil och åkte ut på landet. Mer exakt destination Onsjö, Kullerstugan, Fam. Stierna Wackelin.
Hem till faster och kusiner då, med andra ord.
Det bjöds chili con carne med italiensk lantbröd. Det bjöds på en annan verklighet än mig egen med andra problem och möjligheter. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Frans hade precis börjat på fritids. Fabian kunde inte släppa samtalsämnet 'Star Wars' och berättade om samtliga karaktärer han erhållit på sitt tvspel. Fanny hade besök från Stockholm så hon bröt på stockholmska och tramsade runt. Som vanligt.
De är så fina, och påminner i mångt och mycket om mig.
Jag fick lite ensam tid med Fabbe när han hade lugnat ner sig lite när han märkte att jag redan visste det mesta om 'Star Wars'. Så vi satte oss ned för att rita. Då tyckte Fabian vi skulle lyssna till en låt han springer till laptopen och sätter på en låt av Mikael Wiehe, inte för att det är en personlig favorit - men på något sätt i sommarkvällen som bör tillhöra det sista blev det väldigt poetiskt särskilt när han sjöng med väldigt försynt och fortsatte rita på sin bild.
Jag vet inte, Fabian kanske vet vart vi alla ska egentligen.
Jag såg Harry Potter med syster idag. Det sa jag att jag skulle göra - så blev det. Jag vart besviken. Inte mycket - inte märkbart. Men lite, för jag hade hoppats på mera.
Nyss tittade jag på Scrubs, innan reklampausen
lägger alltid serien mig i händerna på ett fall.
Det är såsom att allt verkar gå illa precis innan reklamen,
och jag måste ju se om det löser sig.
Då bryts kontakten mellan min parabol och satelliten i rymden.
Det hade varit dramatiskt och mycket mer poetiskt om det hade uppstått ett myrornas krig på skärmen.
Jag ville skriva det, men min förmåga att överdriva saker
har redan blivit exponerad nog för ikväll.
Så blev det inte. "Kontakten har brutits" eller något liknande
prydde istälet min stora TV med en blågrön bakgrund.
Tillfälligt avbrott. Det känns så 90tal på något vis,
mitt i "Fångarna på fortet" med maraboumjölk i handen.
Idag fick jag och Malin spelat "Age of Empires". Det var roligt, fastän vi krossade allt motstånd. Jag älskar att lira med Malin. Vi blir alltid klara samtidigt för attack. Vi har liksom synkroniserat efter otaliga krig över nätet. Vi skrattade åt varandra och hur vi för oss i detta vi kallar liv. Vi vet så lite hur äventyret artar sig men försöker bana våra vägar, vi delar också våra tankar med varandra. För att i delar av livet stämma av - ja, så vi inte tar fel väg.
Blixtrar är vackra - men de skrämmer mig.
Jag kan känna mig ynklig och otillräcklig. Man tänker sällan på hur liten man egentligen är för denna stora världen.
Hur mycket man kan göra och hinna med. Vilka möjligheter man har eller allt fantastisk man kan vinna på färden.
Jag är så otacksam för så mycket och tänker sällan på hur liten jag är för denna stora världen.
Ja, tider och minuter, timmar och stunder. Jag ser min rosa skjorta, som egentligen är pappas, den hade jag när jag blev hembjuden till Calle och Hanna för en grillkvälll. Den användes när en studentpresent blev verklighet. Jag bjöds på magiskt fin grillkäk och vin. Sällskapet som jag bjöds på var dock desto finare. Diskussioner om feminism till barnprogram och fyllan drog fram det bästa och värsta i oss.
Jag ser en annan skjorta som är blåvit randig. Den brukar jag ha på mig på jobbet, snart ser jag byxorna som jag brukar ha till. Det är pappas chinos egentligen, fast de sitter bättre på mig brukar jag inbilla mig. De hade jag på mig igår, när jag satt i kassan. Kortköpen gick inte igenom så med 21 tusen i kassan och två popcornskåp att fylla blev avslutningen på dagen märkbart tung.
Under till kikar en av mina favorit tshirts fram, min lila randiga som jag köpte från tshirtstore. Jag minns inte när jag hade den senast. Men den känner jag mig så snygg i. Det är få kläder som ger mig det självförtroendet.
Skärp, sladdar, strumpor.
Timmar, minuter, sekunder.
I en av mina stolar ligger dagar.
outfits till olika evenemang som en poetisk röra.
Ett par röda billabong-shorts som jag inte kunde få över höfterna förra sommaren. Det är snygga, Louise har köpt dem i Thailand. De är egentligen inte äkta. Det gör dem något snäpp fulare. Fast, det är det ingen som vet ju. På något mystiskt vis satt de som de var skräddarsydda till mig men inte en centimeter tjockare får jag bli om jag tänkt använda dem igen. Sista sommardagen på stranden (så vitt jag vet) då prydde de stiligt ett par alldeles för bleka ben som suktade efter solsken. I solstolen försökte jag indoktrinera mor min i fin musik såsom Yelle och Veronica Maggio.
Sträcker jag blicken till stolen vid min dator ser jag mitt rödvit-randiga linne från Carlings med pocoloco skrivet i ryggpartiet. Poco Loco - Lite Galen. Det passar då, pappa väckte mig i morse runt 05.30 - Jag vaknade ur en magiskt fin dröm och ville helst somna om. Fast det gick snabbt att köra till och från Flygplatsen då ansåg jag att pocoloco linnet passade - för lite galet kändes det allt.
Jag ser mjukisbyxor och skolkataloger, ankelstrumpor, nässprayer.
Jag ser faktiskt ända till min garderob från min säng. Där inne ligger ett par vita Lee jeans på fel plats. Det är pappa som åker på den skulden. Att de är felplacerade menar jag. Det hade han till en blå randig skjorta med vita slag på kragen och på ärmarna. Mycket stilig var han då. De hade varit på middag och ett par vänner jag agerade chaufför den kvällen/natten.
I en av mina stolar ligger liv, i form av en liten svartvit hund. Nisse heter han. Stor inspirationskälla till outtömlig kärlek.
Han snarkar nästan, Det är mamma som fördelade detta såhär. Hon kom upp innan hon åkte till jobbet och flytttade kläder, tider och timmar till den ena stolen och lyfte upp Nisse i den andra.
Nuet ligger i ena stolen och historia i den andra. Framtiden för de båda är självklar.
Jag måste gå ut med Nisse nu samt städa den krigzon jag kallar "mitt rum".
Jag kastar Petflaskan, den flyger över en stol och slår hårt mot soptunnan. Ett metalliskt föremål möter ett utav plast, ljudet är oåterskapligt. Flaskan slår mot kanten men får inte slag över den kant jag önskat, utan faller ned för att hamna på mattan med en dov duns. Jag står helt uppgiven 1,5 meter ifrån soptunnan suckar och tänker.
"Ja, hela den här dagen är som ett kantslag - ett kantslag som trillar ur"
Jag fortsätter sopa resten av salongen, försöker komma på något att ha som morot. Trots att det är sista måndagskvällen med klubb blir jag nog hemma. När jag inser att jag inte är gjord av samma hårda material som den förbannade överfulla soptunnan blir jag om möjligt mattare.
Om man ska summera min sommar riktigt fort, kanske skriva ut den med två ord skulle dessa bli
arbete och joel.
Joel Ströbaek är ju en klippa bland klippor, en sådan där "lejonklippan-typ". Jag vill säga att jag funnit en vän för livet. Jag hoppas att det kan hålla sig på den nivån. Vi har gjort måndagsklubbar, fiestanätter, sleepovers samt filmkvällar. Än väntar en middag för två. Jag ska stå för betalningen, han får vara den lyckliga damen. Plira med ögonen och dricka för mycket vin. Arbetet har varit biografanställd - med härliga kollegor och slit till sena kvällar. Jag tror att pengarna jag tjänar nu kommer göra min höst mer överlevnadsbar. Jag ska försöka vara så ekonomisk som möjligt - försöka.
Annars tycker jag att solen varit allt för nonchalant och trist inte alls värnat om mig med sommarlovet på halsen. Jag hittade ingen sommarflirt och har spenderat större delen av mitt kärleksliv i idealisation, om att något underbart ska slå mig och förstått att det aldrig kommer funka på sättet jag tror.
Jag har idealiserat en internetflirt, erkänt detta och ångrat mig efteråt. Så glappkäftig, plumbt och oförsiktig kan bara jag vara.
När jag är klar ligger Petflaskan kvar, för några timmar sedan stod den i godiskiosken och blev såld för 20 kr. Nu ligger den på en smutsig matta i en biosalong utan etikett, tom och övergiven.
Lite som jag inbillar mig att jag är just nu. Kanske var det i sekunden jag lade den i soptunnan som jag fattade beslutet att stanna hemma ikväll. Kanske var det i just den sekunden, som du slutade tro på oss.
Lördagkväll, det är staden, det är varmt - jag är glad. Började kvällen med Calle och vin i hans hammock i trädgården. Lyssnade på Spotify, skrattade och åt popcorn. Utgång, Chateau Lounge och "Navid Modiri och Gudarna". Fick Emmas nummer, åt god kebab - somnade sött i sängen.
Söndagmorgon, försover sig till personalmötet, stressar in. Hör saker jag redan vet Har ångest för att jag kom sent Försöker verka positiv
Idag har jag kört följande sträckor x In till staden för mötet x Hem för staden efter mötet x Ut till afterbeachen med Mor, Far och gäster x In till staden för att lämna nyckel till Louise lägenhet x Hem till huset igen x Ut till afterbeachen för att hämta Mor, Far och gäster x In till staden för att lämna Mor, Far och gäster på Scandic x Hem igen till huset.
Något säger mig att jag kommer åka in tills taden och tillbaka för att hämta hem Mamma och Pappa också. Börjar se i kors och tycker att denna söndag luktar mycket mera skunk än förra. Skulle träffat Joel N, men delade inte samma uppfattning om tid och plats - så nu spenderas kvällen i ensamhet hemma. Funderar att beställa hem en pizza, glo en film och låtsas som om jag faktiskt gillar söndagar. Tända lite ljus gå en sväng med Nisse - jag vet inte. Det är väl lite ett val också, man kunde ju ha planerat dagen bättre, gått upp tid hunnit till mötet, ringt rätt person och träffat någon ikväll. Köpt förslag man tvivlade på och bara varit trevlig. Men jag känner mig lite oförmögen och matt.
Tack Ulrika för smset, hade nog inte haft ett jobb utan det. och tack Calle för igår, det gjorde att jag överlevde idag.
Och så börjar man påstå massor med saker man vet med sig är felaktiga. Det är knasigt hur man reagerar för att skydda sig själv. Jag dömer helt enkelt människor för snabbt, utan ge tiden varje ny människa förtjänar få.
Vilka dagar, tider och sekvenser av mitt liv som passerar nu i dagarna. Det är fantastiskt att man kan gå raka vägen från sängen, käka frukost, byta om till badkläder, åka cab till stranden, somna i en solstol och vakna någon nyans rödare. Fast, på något knepigt vis drar sommarkvällarna som är magiska mig ur händerna. Jag vill cykla ut till handikappbadet sent på kvällen för ett kvällsdopp. Dricka lite vin, tända lite ljus och dela en sommarkväll med någon som är fin.
Måndagsklubben är det bästa som hänt mig (eller kanske inte – men ändå). Vilken kväll! Jag har redan börjat planera vad jag ska bära för kläder för nästa tillfälle. Besatt? Ja, tack. Nej, men det var verkligen en pangkväll. Hemkomsten var inte förens 04.00 och när jag gick och la mig hade det precis ljusnat. Joel och Jag förpärlade vid stranden med vin och ruskigt fin fransk musik. För att sedan dansa oss döda på dansgolven. Magiskt!
Och så börjar man påstå massor med saker man vet är felaktiga. Förvisso är idealisering ett brott, men man kanske ska se bakom skalet och finna fina saker i alla fall. Jag antar att man får vraka och välja, och dessa dagar, tider och sekvenser som passerar får man hålla hårt i.
